Oftast vet jag inte vart jag är på väg. Snirkliga gator, mycket trafik och konstiga saker som händer överallt gör detta till en miljö som är svår för mig och mitt nedsatta lokalsinne. De säger att jag borde cykla runt för att lära mig hitta bättre. Jag tycker att det låter som att riskera sitt liv. Försök själv att koncentrera dig på höger, vänster och usvängar när det exempelvis står karuseller med män hängandes i krokar vid vägkanten.

Följ med på en liten åktur i mina kvarter.

Tv tips inför veckan är ett specialprogram om Bombay på onsdag i SVT2, 21.30. Samma tjej som gjorde inslaget som jag var med i för något år sedan. Känns bra att jag kommer att vara i Sverige då så jag slipper sitta här och vara irriterad på SVT play. Eller snarare på min långsamma uppkoppling.

Har uppgraderat hemma i Bandra till någon som lovar 20 mbps för samma pris, dock med begränsad antal data. Vi får se hur det går.

Ingenting är i sin ordning. Jag flyger om 12 timmar. Hem till Stockholm först, sedan följande agenda i dagarna 13:
1. Örsundsbro
2. Malmö
3. Höganäs
4. Köpenhamn
5. Trieste
6. Istrien
7. Stockholm
8. Mumbai

Rolig kampanj från Ledarna! (Produktionsbolag: Britny)

Hade en reservchaufför idag. Han körde en annan frisyr. Tror att denna variant har något med religion att göra. Eller så är det bara snyggt.

Igår hämtades jag upp av min chaufför Bhuneshwar. Denna dag hade han inget hår kvar på huvudet.

Jag hälsade glatt och kommenterade hans nya frisyr.

Bohan svarar: “My father son, big problem”
Jag tänker: “Fan nu får jag löss”
Jag frågar: “What happened, a disease?”
Bohan: “Yes, very problem. Hospital 3 months”
Jag tänker: “Jag kommer dö. Det finns säkert agressiva malariahårlöss här som jag kommer att dra på mig”
Jag frågar: “Really, what happened? Are you okay?”
Bohan: “He expired. I am no problem. In village. Not here”
Jag tänker: “Hjälp”

Efter att ha gått till botten av det här så fick jag ihop historien tillslut. Det är tur att det är så mycket trafik så jag hann reda ut alltihop och slapp sitta på kontoret och dödsnojja hela dagen.

Jag är utom fara. Bohans bror har dött. När någon dör så rakar släkt och närstående av dig håret för att visa att de går igenom sorg. Detta borde jag ha vetat då jag själv fått många frågor om döden när jag bodde i Bangalore och hade semirakat hår.

Men det tråkigaste med detta är att sjukdommen som Bohans bror, 42 år gammal, led av var en inflammerad blindtarm. En dålig operation på ett dåligt sjukhus. Vidare var han infekterad och inflammerad i magregionen i ytterligare tre månader innan han dog. Jag fick Bohan att lova att han eller hans familj aldrig skulle ta in på ett dåligt sjukhus. Känns så hopplöst och onödigt.

Jag under min första vecka i Bangalore 2007. Med en frisyr som uttrycker sorg i familjen för ungefär en månad sedan.

Allt var nollställt på jobbet i morse. Tomt, blått, omstartat. Men det gör inget. Igår var det tisdag, vilken är känd för att vara veckans sämsta dag. Men inte nog med det, igår var det nog sämsta tisdagen på mycket länge. Länge leve onsdag.

Det känns framförallt dåligt att Shiva högg huvudet av Ganesha eftersom han är hans far. Tydligen var det så att mamma Parvati hade skapat Ganesha medan pappa Shiva var iväg. Hon bestämde sig för att ta ett bad och sa till sonen att vakta så att ingen kom in i huset under tiden. Hem kom Shiva, omedveten om hans familjeförhållande med dörrvakten, och blev rosenrasande för att pojken vägrade att släppte in honom. Ja, han blev så arg att han högg huvudet av honom. Naturligtvis blev Parvati sur på mannen när hon fick reda på vad som hade hänt. Hon sa åt honom att göra dådet ogjort, varpå Shiva gav sig ut på jakt efter ett nytt huvud.

Med ett elefanthuvud på plats och lite extra superkrafter var det goda miner i hemmet igen. Så kan det gå till i Hindugudarnas värld. Ganesha är en av de populäraste gudarna och han har nog sitt djurhuvud att tacka för mycket av sin framgång. Med sin snabel går hem hos utövarna redan vid ung ålder. Sedan i torsdags har vi firat Ganesha och festligheterna pågår fram tills på söndag då idolfigurer av honom läggs i vatten.

Mor och son

Med oavbrutet regn de senaste tre dagarna i Bombay har jag inte tagit mig ut på gatorna mer än ett par gånger. Båda gångerna innebar någon typ av olycka. I fredags ryckte två killar på motorcykel min handväska ur rikshawn. Dock hade jag ett starkt armlås på väskan och flög med en bit. Jag vann kampen och fick behålla väskan. Tur var det då jag bar med mig alla mina identitetshandlingar, samtliga bankkort, min telefon och det mesta som jag har i kort och pengarform i denna väska. Nästa gång jag tog mig ut snodde någon mitt paraply. Det fick jag aldrig tillbaka. Jobbigt för stunden, men kanske inte hela världen.

Jag hoppas på sol och god karma för den här veckan.

I min sjukförsäkring så står det att den täcker en ambulansfärd för Rs 500. Det vill säga en ambulansfärd för motsvarande 80 sek. Det är inte så mycket. Men jag tror, att om olyckan är framme så är inte ambulans ett alternativ. Jag har ingen aning om vilket nummer som är 112. Och jag tror att det är ganska segt att ta sig fram i trafiken i en ambulans. Jag köade tillsammans med en ambulans igår i cirka 30 minuter. Förmodligen gäller samma flytta undan och lämna företräde för fordon i utryckning här i Indien. Men det finns ingenstans att ta vägen. Det är fordon långt uppe på trottoarerna redan. Den trefiliga motorvägen har 7,5 filer med bilar, trehjulingar och motorcyklar och ingen kan röra sig. Den halvtimme jag sällskapade med ambulansen flyttade vi oss cirka 200 meter.

Till mormor: Jag bor granne med ett jättebra sjukhus.