Ett litet snabbt inlägg från kastafärgpåvarandra festivalen Holi. Vi hälsar våren välkommen! Igår tändes eldar i valmässoaftonsandra. Jag kunde inte se mer än två meter utanför mitt fönster och det regnar fortfarande aska från himlen. Idag kastar vi färg. Alla som vågar sig ut på gatorna har tackat ja till leken. Förutom att min ögonvita numer är lila så känner jag att jag har klarat mig bra såhär långt. Har förstärkt min röda hårfärg litegrann, men det är väl bara fint?
Är extremt peppad på kvällens supé. Det blir bacon cheese burger på Hard Rock Cafe. Schyssta lokaler, trevligt sällskap, nötkött och griskött. Allt mellan två bröd. Kvällen kommer att fortsätta på ett expatevent i hemorten Bandra, för att senare ta emot helgens besök hemma i lägenheten.
Jag tror att hemligheten med att inte bli magsjuk i Indien ligger i att äta yogurt. Jag äter det varje dag. Och det är nog det enda jag gör som kan anses nyttigt. I övrigt struntar jag att dricka vatten, dricker en liter kaffe om dagen, dricker för mycket öl, hoppar över måltider, håller för dålig hygien, lever ett stillasittande liv, sover för lite, jobbar för långa dagar.. Men jag mår bra, och jag blir inte magsjuk.
Vi har skaffat en ny Internetlina på kontoret. I fredags kom en kille och förberedde sladdarna vid uttaget. Idag kom en annan med ett modem. Efter att vi har gjort IP inställningar och kontrollerat hastigheten så kände han sig nöjd. Han ville att jag skulle signera och stämpla några papper. Visst funkar internet. Men med tanke på att de skulle ha 10′000 irs för installationen kände jag mig inte helt nöjd med utförandet. Bilden nedan visar våra två internetlinor. Den nya är den utan dosa. En tjuvkoppling. Jag sa att det inte blev någon stämpel innan detta var fixat. Han hävdade att detta inte var hans jobb. Jag fortsatte att vägra honom stämpel. Under en och en halv timme hängde fem olika killar från Airtel på kontoret. Resultatet: Det snyggt ut och funkar. Innan jag flyttade hit brukade jag sällan hålla folk gisslan. Indien tar fram en helt ny sida av mig.
I helgen åkte vi på en tur utanför staden. Till en liten by 180 km norr om Bombay som heter Nashik. Den lilla byn visar sig ha över 1.5 miljoner invånare nu när jag läser efter. Den kallas Indiens vin huvudstad och det var just därför som vi åkte dit. För att gå på Sula wines årliga vinfestival. Massor med livemusik, folk, vin och vackra omgivningar. Resan dit, bland platåberg, öppna landskap och nyasfalterade vägar var spännande. Jag kände nytt liv när jag kunde åka snabbare än 40 km/h. Händer eventuellt mitt i natten i Bombay.
Sjukt roligt tutläte på lastbilen. Och visst går det snabbt!
Läste precis en intressant artikel i IDG. Om hur EF har satt upp ett eget utvecklingskontor i Bangalore med 170 personer på ett kick. 1500 intervjuade för de 170 platserna, dvs 10% av de intervjuade fick jobb. Jag känner att jag har en mindre procent. Jag brukar plocka ut 100 cv:n, skicka test till de 30 bästa och intervjua 10 för att anställa en person. Fast nu känner jag att jag har en del personer i röret och att det inte ska vara så jobbigt i fortsättningen. I artikeln nämner de också chocken av att Bangalore är så ohäftigt. En skyskrapa, ingen kollektivtrafik och allmänt kaos. Jag är glad att jag bor i Bombay.
