ilandsproblem

Igår tappade jag bort min chaufför.

Min ordinarie chaufför är på världens längsta semester. Senaste veckorna har jag hattat runt mellan olika. Manoj har huvudansvaret för att få mig till och från kontoret. Igår hämtade någon annan upp mig, en av de sju som jag har haft sedan jag kom tillbaka i augusti. Jag hoppar av bilen i en kö i Bandra som vanligtvis tar cirka tio minuter att ta sig igenom. Med yviga rörelser och hela mitt hindivokabulär ber jag killen fortsätta köa och möta mig på baksidan av sjukhuset som jag ska in och köpa recepfri antibiotika i. Inköpet tar en minut. Men killen är försvunnen. Jag går förstrött omkring och letar. Ringer “driver4″ i min telefonbok, med hopp om att det är han. Han svarar. Ingen förstår nånting. Än idag är det oklart om det är han eller någon annan. Efter ett tag ringer jag Manoj som får försöka para ihop oss. Det hela tar cirka 45 minuter och jag går i princip resterande vägen hem. Jag är arg. Mest på mig själv för att jag inte kan hindi. Men också på den trafikpolis som förbjöd min chaufför att prata i telefon. Och tyvärr också på alla glada festivalbesökare som gör livet jobbigt.

Trafikpolisen och festivalbesökarna.